Mycket att läsa om förlossningen...

NU har jag äntligen fått tid och ork och rumpan är så pass helad att jag kan sitta längre tid på en stol, så nu kan jag skriva om förlossningen.
Jag hade ju fått tid till ”igångsättning” onsdagen den 17:e december klockan 7.30. Det skulle dock visa sig att jag inte behövde den tiden. Jag vaknade nämligen vid 4 på morgonen och kände mig dålig. Min första tanke var att jag hade fått någon sorts maginfuensa men när jag hade somnat om och vaknade 10 minuter senare av samma känsla fattade jag vad som hände, det var värkar. Det roliga är jag har alltid trott att värkarna skulle börja mellan 3 och 4 på natten, så varje natt när jag har vaknat efter 4 och inget har hänt har jag avskrivit den natten som Natten med stort N, det var väl därför jag inte fattade först vad som hände...
I alla fall försökte jag sova lite till, alla säger ju att det tar lååång tid för första bebisen att komma och jag hade ju en tid till 7.30 som jag tänkte hålla, så jag tänkte att det är ingen idée att gå upp utan det är bättre att sova lite till. Jag hade ju inte kunna somna kvällen innan eftersom jag tänkte på igångsättningen, så jag var väldans trött och hade fått typ 3 timmars sömn. I alla fall låg jag och dösade till 5-tiden, då gick jag upp och käkade lite flingor med mjölk, man måste ju stärka sig lite. Värkarna var rätt okej fast ganska jobbiga redan, men man har ju också hört att det ska vara smärtsamt att få barn så det var bara till att acceptera. Jag gick och duschade och vid 6-tiden väckte jag Lukas som vi hade bestämmt dagen innan, han fick en shock när jag sa att det hela redan hade satt igång, sedan kräktes jag i badkaret, frukosten var alltså inte välkommen ;-)
Vi åkte och det var världens snöoväder, alltså inte de bästa förutsättningarna för en lite hypad bilkörare (Lukas) att transportera en lite smärtdrabbad mig till sjukhuset, inte så lätt att slappna av heller i det vädret... I alla fall kom vi till sjukhuset som vi skulle och jag anmälde mig i receptionen, och de bad mig sitta ner och vänta. Jag blev lite knäkt, vaddå sitta ner och vänta, det gör ju ont! Dessutom är det inte jättekul att vänta i väntrum med andra människor när man går omkring som en galen ko och frustar med jämna mellanrum. Vid 8-tiden var vi i alla fall i en förlossningssal och jag blev undersökt av barnmorskan som meddelade att jag redan var helt öppen. Det betydde inga smärtmedel, ingen spruta i ryggen, bara ingenting! Inte vad jag hade velat, värkarna var så konstigt oregelbundna och ganska korta men väldans smärtsamma, framförallt hade jag fruktansvärt ont i ryggen. I alla fall var det bara att sätta igång, blåsan var fortfarande intakt så vi tog hål på den för att det skulle gå lite fortare. Sedan var det bara att pressa vilket inte alls var så lätt som man kan tänka. Kroppen gillar ju inte smärta särskilt mycket så när jag pressat en del och det kom till delen där det gjorde ont att pressa slutade jag liksom automatiskt. Dessutom var värkarna för korta och jag kunde inte pressa så länge så jag fick värkdropp. Då visade det sig att "kanylen" (=plastsaken som man ger infusioner igenom) som hon hade satt i handen hade sprängt venen och värkdroppet kom bara i armen som blev som en vattenballong=full med värkdropp som inte gick ut i blodet. Så barnmorskan fick lägga en ny "kanyl" i handryggen vilket inte heller är trevligt, men den här gången fungerade det i alla fall och droppet kom dit det skulle.
Ändå ville inte bebisen komma ut, så jag fick 2 lokalbedövningssprutor i underlivet(aj!) och sedan blev jag dessutom klippt, Linnea fick en trevlig sugklocka på huvudet och sedan drog Frau doktor allt vad hon kunde, tyvärr gick det inte på första värken och den andra värken lät vänta väldigt länge på sig (aj, aj!) men när den väl kom ”rutschade” Linnea ut (klockan 10.38), hela mitt underliv sprack, trots snitt, från början till slutet, dvs. fick sy till och med ringmuskeln som också den hade brustit. Sedan låg jag där på sängen och darrade, med slabbig bebis på bröstet och en doktor som övade korsstygn (så kändes det i alla fall) i underlivet på mig. Vilken tur att det blev fler sprutor efter stygnen, fast de gjorde ont de också, men i alla fall var de verkligen effektiva! Lilltjejen blev lite tillsnyggad fast inte badad och man mätte och vägde henne, gjorde ett fotavtryck och Lukas fick ta på henne hennes första kläder och sedan fotograferade man henne. Allt under tiden som jag kunde gå och duscha och fick lunch, det var rätt overkligt att sitta och äta typ direkt efter förlossningen, fast egentligen var det ju redan 1,5 timme senare, men jag fick inte ner så mycket ändå.
Det visade sig alltså bli en väldigt kort sak, tog bara 2.5 timme att födda efter det att vi hade kommit till sjukhuset. Den där förberedelseakupunkturen var alltså nog effektiv i alla fall.